Det var alldeles för länge sedan jag hade tid att skriva ner lite tankar om någon av serierna jag läst, ännu mindre göra en utförlig recension. Men här kommer några tankar om två album som jag just har läst och uppskattat (av oändligt olika skäl, uppenbarligen).
![]()
DMZ v1
Brian Wood och Richardo Burgielli
Jag har länge varit nyfiken på Brian Wood och jag provade att läsa ett nr av Demo vol 2, mest för Becky Cloonans teckningar, men DMZ hade jag ett album av i bokhyllan som jag införskaffade i samband med att Dolores serier sorgligt nog lades ner för ett tag sedan. Det som först och främst sticker ut för mig i DMZ är Richardo Burgiellis teckningar, som känns som klippt och skurna för den skitiga och raserade bilden av Manhattan som målas upp. Jag fascineras även av Woods berättelse om en aspirerande kameraman som blir övergiven mitt i en krigszon och bestämmer sig för att skildra vardagen för dem som lever sitt liv mitt i spillrorna av en sönderskjuten storstad. Jag har inget större intresse för krigsfilm eller liknande, men Wood koncentrerar sin berättelse på propagandaaspekten av krig och skildrar människorna som fastnat i ett ingenmansland mellan två fronter som grävt ner sig och vägrar kapitulera. Kort och gott: En mycket väl realiserad författaridé som illustreras näst intill perfekt. Jag kommer definitivt läsa vidare i serien vid tillfälle.
![]()
Världens tråkigaste man och revolten på Atlantis
Johan Wanloo
Inhandlad lite av en slump när jag råkade trilla in på en signering med Johan och blev nyfiken på hans nya serie (framförallt eftersom omslaget till boken är så gulligt och jag gillar inbundna serier). Jag har en förkärlek till svartvita serier och även om jag först inte trodde att jag skulle gilla teckningarna så mycket, med tanke på att de är ganska överdrivna på ett motsatt vis från det jag vanligtvis läser (mer likt karikatyrer där fula/knasiga drag framhävs, än manga och superhjälteserier där man snarare försöker försköna och framhäva perfektion), så gillade jag dem och tyckte att stilen passade väl till berättelsen. Serien är ett hejdundrande vilt äventyr där allt kan hända och också gör det: Världens tråkigaste man träffar världens mest äventyrlige karlakarl, kapten Cliff Hingstsäd, och dras med i ett äventyr som för honom till Atlantis där en galen despot förtrycker sitt folk och vägrar dem deras mänskliga rättigheter (vackert symboliserat genom att de inte får ha på sig mysbyxor). Det närmaste jag som Mangaläsaren kan komma i en jämförelse är mina två absoluta favoritälsklingsanimeserier, Jungle wa Itsumo Hare nochi Guu (Hare + Guu), en galen japansk serie/anime som utspelar sig i en jungel full av knasiga varelser och huvudpersonen en gång jagas av ett enormt brösthår och Tenshi ni Narumon (I'm Gonna Be an Angel, världens mest missförstådda parodianime) där huvudpersonen bland annat slåss mot en enorm riskokare. Lika knäppa saker och mer än så råkar Richard ut när han hänger med kapten Cliff Hingstsäd (det manligaste namnet någonsin), men Richard visar sig ha en unik specialkraft som kommer väl till nytta när det ser riktigt hårigt ut för dem båda. Gillar man komedi, knasig anime och gamla b-filmer bör man alltså ta sig en titt på Världens tråkigaste man. Jag kommer definitivt köpa fortsättningen om det kommer en sådan.
Jag har även läst en del lösnummer av nystartade serier som Saga, Saucer Country och Marjorie Lius nystartade omgång av Astonishing X-Men, men dem kommer jag skriva om när jag har läst ett par nummer till för att få en ordentlig chans att bilda mig en uppfattning om dem.
Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.
DMZ v1
Brian Wood och Richardo Burgielli
Jag har länge varit nyfiken på Brian Wood och jag provade att läsa ett nr av Demo vol 2, mest för Becky Cloonans teckningar, men DMZ hade jag ett album av i bokhyllan som jag införskaffade i samband med att Dolores serier sorgligt nog lades ner för ett tag sedan. Det som först och främst sticker ut för mig i DMZ är Richardo Burgiellis teckningar, som känns som klippt och skurna för den skitiga och raserade bilden av Manhattan som målas upp. Jag fascineras även av Woods berättelse om en aspirerande kameraman som blir övergiven mitt i en krigszon och bestämmer sig för att skildra vardagen för dem som lever sitt liv mitt i spillrorna av en sönderskjuten storstad. Jag har inget större intresse för krigsfilm eller liknande, men Wood koncentrerar sin berättelse på propagandaaspekten av krig och skildrar människorna som fastnat i ett ingenmansland mellan två fronter som grävt ner sig och vägrar kapitulera. Kort och gott: En mycket väl realiserad författaridé som illustreras näst intill perfekt. Jag kommer definitivt läsa vidare i serien vid tillfälle.
Världens tråkigaste man och revolten på Atlantis
Johan Wanloo
Inhandlad lite av en slump när jag råkade trilla in på en signering med Johan och blev nyfiken på hans nya serie (framförallt eftersom omslaget till boken är så gulligt och jag gillar inbundna serier). Jag har en förkärlek till svartvita serier och även om jag först inte trodde att jag skulle gilla teckningarna så mycket, med tanke på att de är ganska överdrivna på ett motsatt vis från det jag vanligtvis läser (mer likt karikatyrer där fula/knasiga drag framhävs, än manga och superhjälteserier där man snarare försöker försköna och framhäva perfektion), så gillade jag dem och tyckte att stilen passade väl till berättelsen. Serien är ett hejdundrande vilt äventyr där allt kan hända och också gör det: Världens tråkigaste man träffar världens mest äventyrlige karlakarl, kapten Cliff Hingstsäd, och dras med i ett äventyr som för honom till Atlantis där en galen despot förtrycker sitt folk och vägrar dem deras mänskliga rättigheter (vackert symboliserat genom att de inte får ha på sig mysbyxor). Det närmaste jag som Mangaläsaren kan komma i en jämförelse är mina två absoluta favoritälsklingsanimeserier, Jungle wa Itsumo Hare nochi Guu (Hare + Guu), en galen japansk serie/anime som utspelar sig i en jungel full av knasiga varelser och huvudpersonen en gång jagas av ett enormt brösthår och Tenshi ni Narumon (I'm Gonna Be an Angel, världens mest missförstådda parodianime) där huvudpersonen bland annat slåss mot en enorm riskokare. Lika knäppa saker och mer än så råkar Richard ut när han hänger med kapten Cliff Hingstsäd (det manligaste namnet någonsin), men Richard visar sig ha en unik specialkraft som kommer väl till nytta när det ser riktigt hårigt ut för dem båda. Gillar man komedi, knasig anime och gamla b-filmer bör man alltså ta sig en titt på Världens tråkigaste man. Jag kommer definitivt köpa fortsättningen om det kommer en sådan.
Jag har även läst en del lösnummer av nystartade serier som Saga, Saucer Country och Marjorie Lius nystartade omgång av Astonishing X-Men, men dem kommer jag skriva om när jag har läst ett par nummer till för att få en ordentlig chans att bilda mig en uppfattning om dem.
Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.