Serierecension: Justice League Dark #1-8

Milligans JLD innehöll dessa sju figurer, kända bland annat från Vertigo.

Jag tittar lite närmare på Justice League Dark och diskuterar vad som bar och brast medan Peter Milligan skrev den. Serien började bra, men tappade allt eftersom. Jag avslutar recensionen med en titt på vad jag tror var den främsta anledningen till att serien inte riktigt hittade sin jämvikt.

#1 - En blandning av lyckade och mindre lyckade inslag. Inledningen är väldigt intressant, med en känsla av Miligans äldre serier om hur häxan Enchantress galenskap tar grepp om världen. Inte ens de mäktigaste superhjältarna kan bekämpa detta; istället tar magikerna Zatanna och Madame Xanadu initiativet att göra något åt det och kallar in ett antal figurer med liknande esoteriska krafter. Problemet är som många redan konstaterat att man introducerar för många figurer i ett och samma nummer, samt att det är lite svårt att hänga med om man inte vet något om dem sedan tidigare. En lite klumpig start som försöker göra för mycket på en och samma gång. Snygga teckningar av Mikel Janin, även om jag aldrig kommer att kunna släppa det faktum att Zatanna kör motorcykel iförd stövlar med stilettklackar.

Explosiv magi i JLD.

#2 - Andra numret är betydligt bättre än det första, och ger oss ett par intressanta scener ur några av magikernas komplicerade liv, samtidigt som mysteriet med Enchantress och hennes andra halva, June Moon, fördjupas. Janins teckningar är om möjligt ännu tjusigare än i första avsnittet. Det enda egentliga aber jag hittar är det faktum att berättelsen tycks bygga vidare på tidigare nämnda Flashpoint: Secret Seven, så för dem som inte läste den måste intrigen framstå som mycket märkligt. Så här i efterhand tycker jag att detta var den balans och ton som jag önskar att även resten av serien hade lyckats hålla.

#3 - Första halvan av numret är riktigt bra, därefter blir det tyvärr en smula diffust. Ett par bra karaktärsbyggande scener med Shade, som åtminstone borde känns givande för folk som har läst hans egna serie. Deadman har ett par vassa repliker. I övrigt ett mellannummer, typisk transportsträcka. Janins teckningar fortsätter att briljera, framförallt i den första scenen med Shade.

#4 - Biten med Mindwarp känns helt irrelevant och hade lika gärna kunnat hoppas över. I övrigt är serien i detta nummer en orgie av kvinnor som mördas på olika blodiga sätt, så jag är inte överdrivet förtjust i det. Det känns onödigt groteskt och som dödande för dödandets skull. Jag börjar undra vad Milligan försöker åstadkomma i detta nummer, för jag tror inte att han har lyckats, oavsett vad målet var. Ulises Ariolas färgläggning är det mest minnesvärda med detta nummer.

#5 - Äntligen kommer vi fram dit vi borde ha nått för flera nummer sedan. Berättelsen hade vunnit på att bara introducera halva karaktärsgalleriet i denna första omgång och spara många av sidospåren till senare. Visst gillar jag Shades roll i det hela, men tittar jag på serien utan nostalgi är det tydligt att den skulle ha mått bättre utan honom, Constantine och Mindwarp. Xanadu, Zatanna och Deadman skulle ha passat bra som de bärande rollerna i denna första berättelseark, varvid övriga kunde ha tagit över som huvudpersoner i nästa tre-fyra nummer. Urtjusiga teckningar och läcker färgläggning. Coola, magiska strider. Snygg inledningsvoiceover. Hyfsad hopknutning av berättelsen, men det känns som om det hade kunnat bli mycket bättre med lite tajtare inledning och färre figurer. Onödigt att avsluta med att alla manliga medlemmar i JLD tillsammans räddar alla kvinnor, som påpassligt förvandlas till "damer i nöd" utan någon egentlig anledning.

Zatanna fick för lite att göra i JLD.

#6 - Ett nummer som känns ungefär lika intressant som eftersnacket till en hockeymatch. Inleder även crossovern med I, Vampire. Känns lite ointressant med ett helt nummer ägnat åt taktiksnack om teamets framtid, nu när jag vet att Milligan bara fick skriva ett par nummer till. Jeff Lemire som tar över från #9 kommer att ändra lite på teamets sammansättning.

#7 - Rise of the Vampires del 1 - Berättelsen är inte horribel i sig, men jag kommer aldrig att gilla crossovers. För mig är det essentiellt för min läsupplevelse att jag får allt som hör till storyn i en och samma tidning. Jag har inte följt I, Vampire och kommer inte göra det heller. Det känns trist att Milligans avslut fick komma mitt i en crossover på det här viset. Milligan tycks även ha drabbats av en olycklig "karlarna räddar brudarna"-åkomma, för även i detta nummer är Zatanna och Xanadu konstant handlingsförlamade, medan Deadman och Constantine räddar både dem och Batgirl, som har ett i övrigt coolt inhopp. Shades krafter börjar balla ur, men trots att han och Constantine känner varandra i Vertigoversionen av Shade the Changing Man/Hellblazer, är Constantine ett riktigt as som bara gör saken värre för stackars Shade. Dock är det intressant att se hur mäktig Shade skulle kunna vara, till och med i jämförelse med vanliga Justice League, om han inte hade varit på väg att få ett sammanbrott. Teckningarna görs av två gästtecknare, Admira Wijaja och Daniel Sampere, båda passande för seriens stil, men tyvärr är det inte den bästa av de två (Wijaya) som får teckna huvuddelen av crossovern, utan Sampere.

Snyggaste Shade från Admira Wijaya.

#8 - Rise of the Vampires del 3 - Funkar hyfsat att läsa utan del 2 (dvs I, Vampire #7). Vi vinkar farväl till Shade, vilket inte är förvånande då han som karaktär är så knuten till Milligan att det känns logiskt att han lämnar teamet. Serien i övrigt är ganska klumpig dialogmässigt sett i det här numret. Milligan tycks kämpa för att knyta ihop sin tilltänkta berättelse. Som ett plus räddar inte männen kvinnorna i serien den här gången eftersom alla medlemmar i JLD är lika värdelösa (om man ska vara snäll: maktlösa) i det här skedet av berättelsen. Teckningarna är de svagaste hittills i JLD (observera att bilden till vänster är från numret innan, som hade två tecknare varav den bättre av dem gav oss den snyggaste versionen av Shade hittills). Redaktörerna borde för övrigt tacka färgläggarna (Wijaya som tecknade de första 9 sidorna av JLD #7 färglägger dessa nummer, perfekt i ton med Ariola), som tycks ha ansträngt sig för att ge serien en enhetlig look, även när tecknarna inte klarade detta.

Detta var alltså Milligans insats i Justice League Dark. Från #9 och framåt kommer tecknaren Janin istället att jobba med Jeff Lemire, som även skriver Animal Man i DCnU.

Så frågan jag ställer mig är: Varför funkade inte Peter Milligans Justice League Dark, trots att den började så lovande?

Min gissning: Därför att Milligan egentligen ville skriva en ny serie om Shade the Changing Man.

Jag säger detta som någon som verkligen gillar Shade, både i hans gamla serie och i hans senare inhopp i Milligans omgång av Hellblazer. Shade passade till och med in i den katastrofala Secret Seven-miniserien som var en del av Flashpoint och så här i efterhand tycks inleda första arken i JLD. Men redan där kändes det lite som om Shade hade skohornats in i serien för att Milligan skulle bli en nöjd och belåten serieförfattare.

När jag läste Milligans sammanlagt åtta nummer av Justice League Dark hade jag höga förväntningar, trots att Secret Seven hade lämnat en ganska dålig eftersmak. Redan från början kände jag mig dock en smula irriterad över att Milligan har låtit Shade drabbas av "död fru/flickvänssyndrom" och spendera alldeles för mycket tid med att ha änklingssmärtor. Det har en viss poäng för just Shade, eftersom han definitivt är typen som skulle reagera på det här viset. Tyvärr känns det omodernt och kortsiktigt att låta ännu en kvinnlig seriefigur dö för att motivera att en "superhjälte" (eller vad man nu ska kalla stackars Shade) har ångest. I kombination med att männen i teamet konstant räddade kvinnorna blev det lite tråkig läsning.

Olycklig bröstförstoring för Kathy från ett av seriens mindre lyckade val av gästtecknare.

När jag gissar att Milligan helst hade velat skriva en ny serie om Shade the Changing Man, är det mycket på grund av att Justice League Dark känns som en kompromiss. Zatanna, Xanadu, Constantine och Deadman är där för att de passar in i serien, men Shade är ständigt den som inte riktigt smälter in. Han är Xanadus val av ledare för teamet, vilket är helt ologiskt (förutsatt att inte Shades misslyckade försök att leda teamet är en del av Xanadus plan). Varför ge ledarrollen till den mest instabile medlemmen i det tilltänkta teamet? Det är pinsamt uppenbart att Zatanna är den mest lämpade för jobbet. Samtidigt skriver Milligan alldeles för många seriesidor ägnade åt Shades oändliga skuldkänslor till sin döda flickvän. Det är tråkigt att som Shade-fantast inte hundraprocentigt kunna uppskatta hans medverkan i en serie, men det kändes sorgligt nog lite som en lättnad när Shade i sista numret av Milligans omgång av JLD lämnar teamet.

Jag har valt att inte fortsätta min prenumeration efter att Jeff Lemire tar över serien. Det har inte så mycket med Lemire att göra, utan beror snarare på att jag valde att läsa serien just pga Milligan. Konceptet är fortfarande intressant, men jag väntar lite innan jag hoppar tillbaka in i serien igen. När andan faller på kommer jag sannolikt att läsa ikapp. Intressant nog behåller han figurerna som jag själv kände var seriens kärntrupp, Zatanna, Constantine och Deadman.

Jeff Lemires team har kvar den innersta kärnan av Milligans val av teammedlemmar, med ett par nya tillskott.

En fråga jag inte kan låta bli att ställa mig är varför DC/Vertigo inte kan ge Milligan en ny chans att skriva en renodlad serie som fokuserar helt på Shade the Changing Man? Jag kan se ett ypperligt tillfälle att inleda på prov med en miniserie på 5-6 nummer, som sedan kunde få en uppföljare om den första sålde bra. Milligan skulle även kunna låta Constantine (Vertigoversionen) göra gästspel för att på så sätt locka över några av Hellblazerläsarna. Milligans något misslyckade försök på JLD i all ära; det är på Vertigo som han verkligen har briljerat förr och med full frihet att skriva den berättelse han så uppenbart längtar efter att få skriva, skulle han slippa försöka substituera alla andra skrivprojekt till StCM. Förutsatt att det inte blir ett bottennapp som Greek Street förstås.

Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.