![]() |
| Attack on Titans fascinerande luftstrider är designade för att slåss mot jättarna |
Jag har den senaste veckan tittat igenom animen Attack on Titan, utöver den officiella engrishtiteln även känd som Shingeki no Kyojin, och har lite funderingar om den som jag vill skriva om. Det är alltid fascinerande att titta på någonting relativt nytt inom manga och anime där man så tydligt kan se influens från äldre serier och anime. Jag menar inte detta som något negativt, för i princip är nästan alla berättelser vi konsumerar färgade av sina föregångare i olika utsträckning. Jag skriver just nu en uppsats om intertextualitet, dvs relationen mellan texter, så jag har tittat mer efter den sortens influenser än vanligt. Jag tänkte skriva kort om det i inledningen till den här recensionen, varefter texten blir en vanlig recension längre ner. Jag har även tidigare recenserat den första delen av mangan för J-Fi. Obs! Massiv spoilervarning för hela animeversionen av Attack on Titan samt Neon Genesis Evangelion och End of Evangelion!
I Attack on Titan, baserad på debutanten Hajime Isayamas manga som i Japan ges ut i Shonen Magazine, behöver man inte sätta på sig de vetenskapliga glasögonen för att se influensen från Neon Genesis Evangelion och framförallt den avslutande filmen The End of Evangelion. Har man sett de massproducerade "Evorna" tugga i sig Asukas Eva Unit 02 är det redan från början uppenbart varifrån inspirationen till de groteska, människoätande jättarna och artificiella jättemänniskorna kommer. I både Evangelion och Attack on Titan sitter den mänskliga "piloten" i nacken/ryggraden på den enorma varelse de kontrollerar. Och har man som sagt sett Evangelion till slutet så vet man att under robotarnas pansar finns en levande varelse, klonad av Apostlarna och mer eller mindre under människornas kontroll. I Attack on Titan har man helt enkelt bara plockat av jättevarelserna deras pansar. Utan att gå in på detaljer blir liknelserna mellan Evangelion och Attack on Titan bara större och större ju längre in i animen man kommer. Den i nuläget verksamma animatör är väl inte född som inte har sett Evangelion någon gång innan eller under sin karriär, så det är möjligt att den djupa inspirationen i jättarnas rörelsemönster och attacker delvis kommer från animatörerna snarare än mangatecknaren, men att berättelsen även på pappersstadium har starka drag av den klassiska animen, som ju ledde till ett paradigmskifte inom mechagenren, råder det ändå ingen tvekan om för min del.
![]() |
| Den första jätten som krossade Marias mur återvänder efter 5 år vid Roses mur |
Jag fascineras personligen av kombinationen kroppslig förvandling och ett bibliskt David mot Goliat-liknande krigsscenario. Vi finner människorna i Attack on Titan i en desperat kamp för överlevnad mot alldeles för stora och mäktiga fiender, jättar vars ursprung ingen tycks känna till, där krigare efter krigare förvandlas till en blodfläck på närmsta träd eller mur så fort en jätte svingar sina jättelika armar genom luften. Jättarna i sin tur är groteska och överdrivna, med allt från slemmiga försäljarleenden till karikatyrliknande mangaögon, och tuggar i sig människor som om de vore lösgodis. Vissa kryper blixtsnabbt över marken likt skorpioner, vissa hoppar likt loppor, andra attackerar med käften likt fiskar som plockar flugor ur luften ovanför vattenytan; de är mer djuriska än mänskliga, men det är den mänskliga, könsstympade (kvinnliga jättar har bröst, men alla jättar är "barbie" mellan benen) bilden av dem som verkligen fascinerar och ger avsmak. Mot dessa förvridna, jättelika versioner av sig själva ska alltså människorna försöka överleva och slå tillbaka.
För att rå på de enorma jättarna, som kommer i olika storlek upp till mer än tio meter, har människorna hittat på sin egen variant av Davids stenslunga: en finurlig konstruktion som ger dem möjlighet att attackera från luften och på så sätt kunna döda jättarna i deras enda ömma punkt, genom att separera deras ryggrad från huvudet vid nacken. Med ångkraft skjuter man ut stålvajrar från apparater fästa vid soldaternas kroppar med selar. Dessa vajrar fästs i allt från murar och hus till höga träd och jättarna själva. Sedan manövrerar soldaterna sig genom luften genom att kontrollera vajrarna så att centrifugalkraften för soldaterna nära nog att attackera jättarnas ömma punkt. Där mangaversionen var ganska stel och statisk i sin skildring av dessa luftstrider har animen lagt mycket tid, pengar och möda på att skapa känslan av frihet, svindel och hisnande hastighet som seriens figurer kan få till när de väl lärt sig kontrollera sina ångdrivna apparater. Dessa scener är några av de mest svindlande och fantasieggande actionscener jag har sett på TV på länge.
![]() |
| En närmare titt på soldaternas utrustning, svärd med utbytbara klingor och ångdrivna vajerskjutare |
Utöver den uppfinningsrika tekniken i Attack on Titan och arvet från Evangelion, är det den politiska intrigen i Attack on Titan som fascinerar mest. Berättelsen i grund och botten en uppgörelse mellan konservativa och förändrande krafter. Människorna har sedan hundra år tillbaka bunkrat in sig innanför enorma ringmurar. I tre lager har man isolerat sig, med kungen och hans närmaste i tryggt förvar längst innanför den innersta muren som kallas för "Shinas mur". Där har man levt i trygghet sedan dess, till den milda grad att alla utom de som har gjort expeditioner på utsidan nästan har glömt att de fortfarande befinner sig under belägring. Det har vuxit fram en religion bland folket där man tillber de beskyddande murarna, vars religiösa ledare även har tagit plats inom stadens ledning. Längst ut har vi Marias mur och när vi först kommer in i serien får vi se hur Marias mur faller när först skyddsmuren runt porten i ringmuren attackeras av en enorm jätte, många gånger större än alla tidigare jättar, och sedan en mindre, pansarklädd jätte, lyckas krossa även ringmurens port, så att de vanliga jättarna kan ta sig in i området mellan Marias och Roses mur (mittenmuren). Resultatet är ett blodbad utan like, där huvudpersonen Eren och hans adoptivsyster Mikasa får se sin mamma bitas ihjäl mitt framför deras ögon.
Eren och Mikasa inser att det är meningslöst att försöka vänta ut jättarna. Fångade innanför muren är det bara en tidsfråga innan mänskligheten utplånas, vilket inspirerar dem att utbilda sig till soldater med sikte på att gå med i den delen av armén som gör offensiver och expeditioner utanför stadens murar. Denna del av armén står för de krafter inom mänskligheten som vill åstadkomma förändring och är beredda att offra sitt och andras liv i förhoppningen om att det i längden ska leda till att mänskligheten vinner över jättarna. Vi får mer än en gång se hur olika ideologier krockar med varandra under seriens gång, vilket kulminerar med att en jätte attackerar mitt i hjärtat av Shinas mur, där alla som bott trott sig vara trygga och nästan tycks ha glömt bort kriget som pågår utanför.
![]() |
| Goliat, möt David |
Den politiska bakgrunden i serien går att ses i många av berättelsens aspekter: Stadens uppbyggnad är gjord så att de rikaste förstås bor längst in, innanför Shinas mur, medan de minst bemedlade lever mellan Roses och Marias murar och därför är de som först dör när jättarna invaderar. Inte överraskande ses deras tragiska död inte heller som någon större förlust för stadens överordnade, som några år senare dessutom låter stora delar av befolkningen som flytt till området mellan Rose och Shinas murar "volontera" att offra sig i en dödsdömd attack mot jättarna, för att undvika hungersnöd. Allt detta medan kungen och hans vänner vältrar sig i lyx. Det verkar sannolikt att de annorlunda jättarna som dyker upp under seriens gång, som snabbt konstateras tycks vara människor med förmågan att förvandla sig snarare än de vanliga jättarna, är en grupp individer som har beslutat sig för att inte sky några medel för att väcka mänskligheten ur sin illusion om trygghet innanför ringmurarna. Tittare som har ögonen med sig kanske kan ana vilka som egentligen ligger bakom dessa mänskliga jättars till synes människofientliga attacker.
Många har redan noterat att det, att döma av de senaste årens blodiga succéer både i Japan och väst, finns en hunger bland framförallt unga läsare och tittare efter grymma och blodiga läs-, TV- och filmupplevelser. Hungerspelen, Game of Thrones och Walking Dead har tagit världen med storm med sina höga dödssiffror och samma fascination tycks hålla många animetittare i ett järngrepp vad gäller Attack on Titan. Om detta kan kopplas till de senaste årens politiska situation i världen eller om det helt enkelt är en naturlig utveckling av tidigare års nöjestrender överlåter jag till andra att klura ut.
Animen är förstås inte utan sina tillkortakommanden. Jag har väldigt svårt för en av grundpelarna i shonenserier, vilket är behovet av att förklara allt och allting, in i minsta lilla förbenade detalj. Attack on Titan följer detta mönster. Som om det inte vore nog med allt prat och dividerande i serien själv finns det även en massa teknisk information i skrift på skärmen i mitten av varje avsnitt. Den informationen är inte alltid relevant för att tittaren ska kunna förstå vad som händer i serien, men det finns en hel del som hade varit bättre att ta med i dialogen istället för seriens eviga ältande av irrelevanta detaljer som kunde ha lämnats osagt. Ett bra exempel på hur man med fördel kan utnyttja shoujoseriernas estetik och formspråk i anime, där bilderna har en större del i berättandet och mer vågas lämna antytt snarare än bokstaverat, är
From the New World,
recenserad tidigare här på bloggen.
![]() |
| Jättarna dödar människorna genom att äta upp dem. Om nom nom nom. |
På ett annat plan finns det problem med det höga dödstalet bland figurerna i serien. En av de aspekter som sannolikt framkallar mest fascination bland seriens fans är som sagt hur snabbt seriens figurer förolyckas och på många vis är detta mycket relevant för berättelsen: Livet är skört, bräckligt och hjärtskärande kort för alla dessa unga hjältar som försöker skapa en framtid för mänskligheten. Samtidigt har många tittare reagerat på att de sällan hinner lära känna figurerna, ofta inte ens vid namn, innan de har färgat gator och murar röda med sitt blod. Det här är relevant kritik och jag tror att serien skulle må bra av att utveckla fler av figurerna innan de dör, så att tittarna hinner känna åtminstone någon slags känslomässigt engagemang i dem. Istället uppstår däremot en annan fascinerande aspekt av den hundraåriga belägringen som mänskligheten i Attack on Titan befinner sig i: Serien lyckas nämligen ypperligt väl att visa hur grym situationen är, och hur meningslös de flesta soldaters död faktiskt är i det långa loppet. Några av de allra starkaste scenerna i animen och mangan är de som handlar om just misslyckade attacker och meningslösa dödsfall.
![]() |
| Mikasa, en av de skickligaste soldaterna, är en av seriens många välskrivna kvinnliga figurer |
Den första scenen som verkligen griper tag i tittaren och visar att den här animen inte är som alla andra är när huvudpersonen Eren, likt sina klasskamrater nyss utexaminerade från soldatutbildningen, ska ut på sitt första uppdrag. Staden har återigen attackerats av den enorma jätten som 5 år tidigare förstörde Marias mur och ledde till att hans mamma dog. Nu är jätten tillbaka och området framför porten i Roses ringmur invaderas av jättar. Eren, full av hämndbegär, kastar sig huvudstupa ut i den attackerade staden, med sina truppkamrater hack i häl. Plötsligt hoppar en av jättarna upp likt en hoppspindel och krashar rakt in i ett torn. Eren och hans vänner tittar skräckslagna och hjälplösa på medan jätten lyfter huvudet från tornet och visar dem hur en av deras vänner hänger halvvägs in genom jättens käftar. Ett ögonblick senare är deras vän död. Eren blir vansinning och ger sig ut på en planlös hämndattack. I de flesta serier hade nog Eren lyckats, men i Attack on Titan leder Erens handlingar till att hans ena ben bits av mitt i luftanfallet. Han krashar på ett tak och blir liggande där, medan hans trupp äts upp, en efter en. Till slut blir även Eren uppäten och det tycks länge som om det är det sista vi har fått se av vår förmodade protagonist.
Scenen är så stark på grund av hur den bryter mot den typiska shonenmangatraditionen där hjältar nästan alltid kommer oskadda ur de hemskaste strider. Men Eren förlorar sitt ben bara några minuter efter att striden börjat. De flesta vana animetittare tittare höjer väl åtminstone på ögonbrynet när detta händer, framförallt när han strax efteråt till synes blir uppäten.
![]() |
| Den sista syn många av figurerna i serien får se i livet |
En annan oerhört stark scen är efter striden, där man trots enorma förluster till slut har lyckats vända ett till synes oundvikligt nederlag till en nästan osannolik första vinst sedan kriget mot jättarna tog ny fart 5 år tidigare. Soldaterna har lyckats försluta skyddsmuren framför porten till Roses mur igen och tagit kål på de sista jättarna som fanns kvar i staden. Jean, en av seriens mer ovilliga hjältar som mot allas förväntningar, framförallt sina egna, blev en viktig faktor i stridens framgång, går runt i området och hjälper till att identifiera döda innan de ska brännas för att undvika sjukdom. Det har gått två dagar sedan striden var över. En av kropparna på marken är Jeans bästa vän Marko. Jean tror inte sina ögon. Han visste att hans vän var försvunnen, men inte kunde han väl vara död? Och ändå ligger Marko där på marken, hans kropp på väg att ruttna. "Såg någon vad som hände?" ropar Jean desperat, men ingen har sett hur Marko dog. Jean vet att Marko levde fram till att de började rensa ut de sista jättarna i staden. Marko dog alltså efter att striden redan var avgjord till människornas fördel. Och ingen har sett hur han dog. Jean kan inte acceptera att Marko dog en meningslös död, till synes utan några stordåd eller uppoffringar. Ändå ligger Marko där i gränden, blodig och förruttnad. "Du får sörja sen", säger en av kvinnorna som organiserar bålen av kroppar.
Scenen med Jean och Marko är, som den tidigare nämnda, stark för att den återigen bryter mot shonenmangans hjältetraditioner, där alla dödsfall, åtminstone de som händer namngivna figurer, måste ha betydelse. Jean må vara en motvillig och osannolik hjälte, men han är ändå fast i tänkandet att varje död måste vara meningsfull.
I båda dessa scener finns en känsla av realism, om än i fantasifull skepnad, där vi tittar på något vis får smaka på verklighetens bitterhet. Det finns inget hjältemodigt i krig, inga hjälteglorior. Varje vinst är klädd i blod och meningslösa dödsfall. Folk offrar sig utan att det betyder någonting i längden. Attack on Titan lyckas i dessa två scener och många efterkommande verkligen driva hem detta hos tittare och läsare.
![]() |
| Attack on Titan är en av de mest jämställda animeserierna jag har sett på länge |
Jag skulle vilja avsluta min text om Attack on Titan med att prata lite om en av seriens starkaste sidor: Dess jämställdhet. Jag fascinerades redan när jag recenserade första delen av mangaversionen av hur många av soldaterna som var kvinnor. Många shonenserier tenderar att glömma bort att även kvinnor kan vara en del av berättelserna, men Attack on Titan gör det inte. Resultatet är att vi slipper shonenseriernas vanligaste problem, att den enda tjejen i gänget (om det ens finns någon) blir förpassad till att vara någons flickvän, eller stå för de "feminina krafterna", en tröttsam kliché som jag har stött på i alldeles för många animeserier. En annan bra konsekvens är att när det finns många kvinnliga figurer i serien, så tvingas inte en enda tjej stå för alla klichéer. Istället får vi den galna forskaren, den iskalla krigaren, matvraket, osv. Och för den som bryr sig så klarar många avsnitt i serien av Bechdeltestet.
Tyvärr tenderar åtminstone animeversionen av Attack on Titan att efterhand koncentrera sig mer på berättelsens manliga figurer och placera dem i centrum på tjejernas bekostnad, vilket är olyckligt. Jag hoppas att tjejerna får tillbaka sin plats i rampljuset i kommande säsonger. Det var även en besvikelse att se flera sexistiska s.k. "eye-catches" (bilder av gästtecknare som visas i mitten eller slutet av avsnittet) som dök upp i framförallt sista halvan av serien. Jag tycker att det underminerar Hajime Isayamas medvetet jämställda världsbygge när man låter gästtecknarna teckna Mikasa underifrån med skrevet i bildens fokus, eller för den delen alla seriens kvinnliga soldater iförda flickaktiga bröllopsklänningar.
Oavsett denna sistnämnda plump i protokollet tycker jag ändå att Attack on Titan är en fascinerande anime, som jag varmt rekommenderar till er som vill ha lite extra att bita i. Den kommer att släppas på amerikansk DVD av Funimation framöver och finns på den amerikanska versionen av Crunchyroll (tyvärr inte tillgängligt för oss i Norden utan specialmanövrar). Mangan i sin tur finns utgiven på engelska upp till volym 9 i skrivande stund och ligger snart i fas med den japanska utgivningen, där volym 12 just kom ut. Enligt tips på nätet har vissa händelser i mangan ändrats i animen, så om man vill läsa vidare i mangan om vad som händer efter animen bör man nog läsa den från början.
Fler tankar om det jag läser dyker upp allt eftersom andan faller på. Glöm inte att följa Mangaläsaren på Twitter, för intressanta länktips och funderingar som inte tas upp i bloggen.
